Popsy var PIGG när jag kom hem, och behövde något att bry sin lilla hjärna med. Det fick bli enkel apporteringsdirigering i badrummet. Tänk att det kan vara så svårt att se efter vart jag pekar innan man kastar sig mot en apport...Men det blev bättre och bättre! Jag klickade när hon valde att gå till rätt apport, eftersom det var just dirigeringen jag ville träna.

Hon fick lite signalträning på ligg-sitt-stå vid sidan också. Hon lyssnar numera faktiskt 9 ggr av 10, innan hon väljer vilken position hon ska kasta sig in i. Framsteg!

Mårran fick inte mer träning än att ligga stilla och titta på, och verkade ganska nöjd med det.

Min hjärna känns som att den tagit slut, men en tanke vill jag skriva ner efter dagens övningar:

Jag tror att det är viktigt att inte fastna i hur klickerträning "ska" vara, utan att ta till sig principerna och välja ett tillvägagångssätt som passar en själv. Sedan utvecklas man efterhand och ändras sitt träningssätt allteftersom man lär sig mer och testar nya saker. En av fördelarna med att träna belöningsbaserat är att man kan inte göra någon större skada...man kan bara träna mer eller mindre effektivt. Alltså är det inte "farligt" att prova på saker för att se om de funkar. Fråga Popsy, hon har varit min försökskanin på både mer och mindre lyckade träningssätt.

Jag tror också att man blir duktig på sådant man tränar ofta, och man tränar ofta sådant som man redan är duktig på. Alltså kan targetträning vara "svaret på allt" för vissa människor eftersom det har fungerat bra och de därför har blivit duktiga på att använda det. Ibland måste man ta sig ur sin "comfortzone" och träna på ett sätt som man vet med sig att man inte behärskar superbra, helt enkelt för att bli bättre...Det är inte farligt att misslyckas, och vi behöver inte sträva efter perfektion i alla lägen.

Nu ska jag koppla ur hjärnan tills imorgon.

Popsy tränade "inte tugga", först med metallen (inga problem), sedan tjocka träapporten (som hon försökte stjäla) och till sist smala, tuggade träapporten (den var svår...) Frontarbetet fungerar fint, lite mer tugg när hon sitter vid sidan. Men inte mycket, och det blev stadigt bättre!

Sedan fick hon lite enkel dirigering, som utvecklades till "apportera TRÄ inte en gummileksak". Svårt...men hon fixade det! Naturligtvis fick hon den lockande leksaken som belöning.

Vilma har utvecklat "frys-apport". Hon håller träapporten alldeles stilla i tio sekunder! Jag började med lite handstörning, klappar och petande, hon höll fast! Jag flyttade in henne till sidan, lite svårare. Vi växlade lite, hon går fort framåt!

Mårran fick en promenad till Lysia för att träna mot skällande hundar. De var inte ute, typiskt! Vi passade på att träna de "nya" rallyrörelserna: backa vid sidan, vänstersnurren med och utan backande, och skiften vid sidan. Mårran rockar! Inte ett fel!

När vi kom hem tog vi fram först träapporten (som hon försökte hålla med framtänderna innan hon grep ordentligt), och sedan metallen. Med blodpudding närvarande kunde hon tänka sig att tveksamt gripa och hålla (jag höll också).

Jag hade tid med ett middagspass för alla tre idag:

Popsy fick jobba vidare med metallen. Hon känns säker nu! Inomhus iallafall...Fina ingångar, håller bra, snyggt gripande. Jag är jättenöjd!

Vilma jobbade med sitt gummiben. Gripa och hålla kvar. Jag var stenhård med mina kriterier, klarade hon fyra sekunder så gick vi INTE ner till tre trots att hon helt plötsligt "inte fattade nånting". Då blev det paus, kel, och nytt försök. Jodå, visst fattade hon! Både vad som fungerade och vad som inte. Mycket nöjd med mig själv! Vi gick vidare med att frishejpa gripande från marken. Efter lite shejping grep hon snyggt på mitten och lämnade av i handen! Sedan tog lilla huvudet slut, vi avslutade med att bara hålla, och så fick hon resten av middagen i skålen. Hon är så ROLIG att träna, hon är så glad!

Mårran jobbade också med metallen. Det gick riktigt bra, tills hon tappade den...Trots att det inte skrällde jättemycket så var det nog, hon lämnade rummet med lessen svans. Jag bytte snabbt som attan till att träna Popsy med Mårrans mat. Mårran tittade på från dörröppningen, och sedan klickade jag Mårran ett par gånger bara för att nudda vid och kaaanske öppna munnen runt metallen. Börja om från början, börja om på nytt... Sådan är hon, Mårran. Känslig. Jag ska köra gummibenet imorgon, och sedan lägga en filt under nästa gång vi kör metall.

Hela veckan ska ägnas åt apportering i alla former, med alla hundarna (blandat med lite annat).

Popsy fick ett pass i morse: metallapporten. Det gick JÄTTEBRA! Hon grep, höll, sprang med, gjorde ingång, fångade i farten...Jag var helt chockad!

Hon fick fortsätta med lite stimuluskontroll på ligg - sitt - stå vid sidan, fungerade också kanon! Jag hade handhjälp på stå de första repsen, men insåg sedan att det bara stör henne...hon KAN ordet. Go Loppan!

Dax att leta efter rallytävlingar.

...att det inte blir så mycket tränat. I morse släpade jag ut Popsy från hennes sovplats under täcket, tillbringade fem minuter med att övertyga henne om att man KAN jobba för torrisar, och kunde sedan till slut träna vidare på frishejpingsprojektet snurra.

Det tar sig! Sakta men säkert...Vi har valt håll och strategi, jag har en plan, och jag HÅLLER MIG till planen.

Jag tänker avundsjukt på Kajsa och Nelly som fixade att frishejpa snurra på några ynka veckor, samtidigt som jag tittar på Popsy som helvilt kastar sig åt höger eftersom jag förstärkt huvudvändningar som första steg. Eller var det target på vattenskålen jag ville ha? SPLASCH! Kanske inte...

Mårran tittar lugnt på från sin plats på sängen, helt ointresserad av att deltaga. Vilma är sur och skäller för att hon inte får vara ute med husse. (Eller...vad vet jag om hennes känslor...skäller gör hon iallafall, och ut vill hon).

Nytt pass imorgon, ikväll blir det massage.

I morse fick vi tassarna loss, jag och vovvarna.

Popsy tränade ren frishejping: snurra. Det kommer att ta tid...hon fattar noll, och inte blir det bättre av att mina kriterier är obegripliga, jag förstärker helt fel, och inte kan bestämma mig för vilket håll jag vill ha. Härdsmälta i huvudet, både mitt och hennes...Fast vi hade kul!

Vilma fick apportera. Ett klick för intresse, ett klick för grepp, ett klick för "ta och släpp", sedan började jag shejpa att hon ska hålla längre och hårdare. Det är så lätt att man fastnar i "två sekunder", så redan från början var jag noga med att klicka när hon höll som hårdast, släppte hon innan klicket var det bara att vänta på omtag.

Efter tre korta pass med de två andra hundarna på varsin station, började det lossna på allvar! Hon satte sig, tog gummibenet, höll alldeles stilla, och släppte på klick. Superbra!

Mårran fick träna flyt i GF sitt, sitt-ligg, stå, och stå-ligg. Hon var på hugget! Trots att jag utmanade henne höll hon sig på 90% lyckade. Jag är JÄTTENÖJD med hennes attityd och prestation!

Alla tte hundarna hade kunnat träna hur länge som helst, men tyvärr måste man jobba...Eller kanske tur, så att jag inte tränar fram misslyckande utan stoppar i tid.

Första träffen på nya utbildningen (i mars): grundfärdigheter.

Jag i panik: "Grundfärdigheter? Det har vi inte tränat på...jättelänge...!"

Popsy är en klippa! Hon lugnade mig snabbt genom att köra genom de flesta. Hyfsat repetitionsklok, bytsignalen fungerade. Vi har fått tillbaka allt tugg i apporten och stå ligger som vanligt långt nere, men det fixar sig. Plockade upp lite frivilliga sitt-stå vid sidan.

Vilma kom in, lockad av klickern, och puffade diskret på mig. Jag smålog och koncentrerade mig på Popsy, utmärkt störningsträning för oss båda! Vilma provade i tur och ordning: puffa på godishanden, nostarget på andra handen, sitt, ingång och ligg (dvs allt som vi någonsin har tränat utom apporteringen...) Det kändes taskigt att inte belöna henne, men jag tycker att det är grymt praktiskt att den hunden som jag tittar på är hunden som klickas så jag var konsekvent. Först när Vilma valde att lägga sig och slappa en liten bit bort tänkte jag "station" och belönade henne.

Hon fick ett eget pass när Popsy var klar. Lite sitt, lite ligg, och lite apportering. Vi har bara embryon till moment, men hon är jättelycklig hela tiden och jobbar på som 17!

Till sist var det dags för Mårran. Popsy låg stationerad på sin säng, Vilma tassade runt, Mårran fokuserade på mig! Jag höll det enkelt; sitt, ligg, ingång, apport. Hon är grym på apporteringen, tar i stort sett vad som helst på några klick och håller absolut stilla och tuggfritt trots petande, godisbitar, eller passivitet.

Jättenöjd med dagens pass! Framför allt är jag nöjd med att jag tänkte "möjlighet till störningsträning" och inte "ut med Vilma".

Jag har hunnit med att träna lite också.

Det var länge sedan vi frishejpade, så de fick varsitt rent shejpingpass.

Popsy återupptog "tassar i matskålen". Jag var noga med att inte klicka för skrapande, utan för rejält tryck med tassen i mitten, och det gav snabba resultat. Metallskålen buktar lite och låter lite när hon lägger på vikt, och det är JÄTTELÄSKIGT! Men jag var envis: tassarna skulle i skålen. Hon kämpade med att puffa på den, krafsa på den, lägga sig på den..."OK, jag sätter väl i tassarna då! Men jag tänker inte gilla det!"

Mårran fick rulla runt på sängen. Inga problem! Flera snygga rullningar blev det, och en hel del mysande på ryggen och kliande på magen under tiden.