Påsktradition för mig och Ola är att ta en konstrunda, så det gjorde vi i fredags. Vi tog vägen via Tyringe för att hämta upp ett brev till mig, men väl där hade jag glömt körkortet hemma...Aaarrgghhh! Jag fick blidka Ola med en lunch på Hovdala slott.

Rekommenderas! God mat, vackra omgivningar, och Hovdala Hundslinga för den som vill kombinera med en rejäl vovvetur.

Popsy och jag har kört dirigering med kon. Total förvirring! Kon? Inte kon? Vilken apport? Alla tre? Till slut gav hon upp och gick därifrån...Ett klart bevis på att det blev alltför svårt. Dumma matte!

Paus, bytte plats, enklare upplägg = glad hund igen. Men fortfarande frustrerad matte...Jag tar åt mig betydligt mer av mina fel än hon gör (och tur är väl det).

Mårran flyttade in skallet till min sida, och kröp obehindrat både rakt fram och i svängar, om än i korta pass. Duktig hund!

Popsy har tränat dirigering i två dagar nu. INTE ta den i mitten. INTE ta den i mitten. LYSSNA på matte - innan du springer. Jodå, övning ger färdighet!

Fjärren fungerade fint idag, två skiften på rad på brickan, 15 meter, ingen tvekan.

Stegförflyttningarna fungerade toppen.

Bilen har fått monterat dragkrok, så nu är den helt och hållet fix och färdig :) Tjocke-hästen behöver lite kraft när han ska ut och åka...

Och jag har fått ett nytt (begagnat) objektiv att leka med:

Igår var det dags för examinering av mina projektekipage som jag har haft i min träningsgrupp sedan i höstas. Två av dem var utvalda att visa upp varsitt elimoment, ett från bruks och ett från lydnad, och bli bedömda av domare under tävlingslika former. Lägst betyg 7 var det som gällde, och sedan en smula "coaching" och genomgång under en fikastund.

Min träningsgrupp har varit väl vald, jag har bjudit in mina vänner på olika nivåer helt enkelt. Sedan är det ju ren tur att jag har duktiga hundtränare till vänner! Det har varit en rolig och inspirerande grupp att jobba med, och jag ska försöka hålla ihop gruppen på lite mer regelbunden bas även efter att jag är helt klar, bra träningskompisar är guld värda!

Igår visades inkallningar upp, Andrea min sin Lille Röd (Boris, röd cocker) fick 8,5 på inkallningen i bruks elit, och Helena med Lilla Grå (Fanny, schnauzer) fick 9 på inkallningen i lydnad elit. Jag var inte ens nervös, jag visste att det skulle gå precis så bra som det gick...:) Inte kan jag ta någon ära för genomförandet heller, både Helena och Andrea ligger i gruppen "hundtränare som jag ser upp till och inspireras av". Stort tack till er båda!

Jag hann med lite med egen hund också igår. Morgonträning med Popsy, dirigeringsövning utan kon men med tre apporter (hon börjar kännas säker!) och fjärr på bricka, tio meter, med fina och säkra skiften.

Eftermiddagsträning på klubben innan examinationen, först bara gå in på planen. Hon var fortfarande lite osäker, men låste sig aldrig helt utan vi kunde sas träna oss in genom grinden. Väl inne var hon på G!

Vi provade dumrutan med koner som helt moment, perfekt! Hon är så söt när jag går runt, hon står blick still med nosen sträckt framåt. Ingen tvekan om vilken position som var vilken, snabba reaktioner. Super!

Sedan lite konskick, på tio meter direkt. Ganska långsamt i början, men tog sig efterhand som hon förstod vilken lek vi lekte.

Skiftade till rutan, också viss osäkerhet i början, men blev snabbt bättre.

Och till slut lite inkallning, första sträckan med ställande (som blev läggande till att börja med...), andra sträckan med läggande, fokus på snabba ställanden/lägganden. Jag konstaterade att det är dags att träna lite tempo, hon galopperar visserligen men ganska sakta.

Sedan var energin slut för en liten hund. Mycket spring, mycket lek med leksak. Hon är inte ung längre, och även om jag försöker hålla henne i god form så märker jag att även om viljan är stark så hänger inte kroppen riktigt med.

Supernöjd med dagens träning, supernöjd med mina underbara projektekipage!

Hur kan man vara så dum att man tappar bort vilken vittringspinne som är den rätta? Jag vet fortfarande inte om det var Popsy eller jag som hade rätt. Jag var så säker på att hon släppte rätt och kom in med fel att jag inte belönade. Sedan tittade jag på pinnen, och det såg ut som att det var köttbulle på den...Fast nästa gång så valde hon den JAG trodde var rätt, som om det var världens mest självklara sak. Förvirrande...jag belönade andra gången, tog bort båda pinnarna, och förberedde en ny. Problem löst. Annars fixade hon vittringen fint idag, hon såg ganska säker ut och kom direkt och lämnade rätt pinne UTAN tugg och med en fin ingång.

Sedan fortsatte vi med fjärr på bricka, bara ett skifte i taget på tio meter. det var bättre än igår! Men långt ifrån lika bra som på fem meter...:)Vi jobbade en del på att hon skulle hålla position även efter klicket och vänta på att jag kommer in till henne.

Inkallningen gick riktigt bra, snabbt ställande och snabbt läggande på 25 meters sträcka.

Stegförflyttningen blev uppfräschad på brunnslocket på gårdsplan, och fungerade sedan fint igen.

Mårran tränade kryp och skall, krypet går saaakta framåt men det går iaf framåt! Skallet börjar bli ganska säkert och fint, med god stimuluskontroll. Snart dax att plocka bort lite dk och flytta in henne vid sidan. Hon var loj idag, trots köttbullar, min dr Jekyll och Mr Hyde-hund...Men att skälla är ju alltid kul. :)

Den 24 ska Fröken Terrier visa upp alla momenten i eliten, tävlingsmässigt. eller, så tävlingsmässigt som vi klarar av - det är fortfarande träning. Så vi har börjat peta lite på att få ihop de delar som vi har tränat, lägga på en tävlingsmässig matte, och framför allt träna utomhus igen. Det hade varit roligt att kunna visa upp åtminstone ett par "riktiga" moment!

Igår körde vi vittringen på gräs, med köttbulle på pinnen. Rätt, rätt, HELT fel och vandrade iväg över gräsmattan, nästan rätt, pasus, rätt, paus, rätt. Det är svårt att hitta balansen: tillräckligt taggad för att intressera sig för pinnarna och inte följa lukter någonannanstans, men inte så taggad att hon plockar första bästa. Och så är det avlämningen som brister, och lite tuggande är där kvar.

Kände mig ändå ganska nöjd, momentet har blivit 1000 gånger bättre sedan förra gången vi gjorde det utomhus...

Stegförflyttningarna föll sönder när vi flyttade ut. Antingen tränger hon eller så kommer hon för långt ut eller så fattar hon ingenting och ställer sig i front.

Och så ville jag börja öka avståndet rejält i fjärren, för att vänja henne vid att svara på mina tecken på 15 meter. Hur få hunden att stanna kvar och göra skiftena på samma plats? Tillbaka till att hon gör skiftena på brickan, som jag sedan ska krympa till en bakbenstarget. Jo, hon flyttar sig ändå ca 1 dm framåt om skiftena kommer i "fel" ordning, men jag tror ändå att det är viktigt att jag kommer ut på avstånd istället för att jag fortsätter traggla med samma samma.

Det är verkligen skillnad i hennes huvud när jag står så långt ifrån, 10 meter går bra, 15 meter är tveksamt...Men jag har gott hopp om att poletten kommer att ramla ner ganska snabbt!

Njuter av solen och lediga dagar, har nos på två nya begagnade objektiv (årets fotoinvestering), känner mig kort sagt ganska bra för tillfället. Kan man göra annat när det äntligen är vår!

Popsy njuter av morgonsolen

Herr fågel tittar och ropar efter...

...Fru fågel, som är betydligt mer diskret.

En stilstudie i vittringsapportering, utförd på Caisa Cattledog:

Det var någon som skulle hämtas...

...kanske den här? Var det rätt?

Amen matte, lite hjälp tack!

Nejhej, då får jag väl gissa då...

Nöjd? (det var matte, rätt pinne)

Annars kan man ju roa sig med att uppfinna nya moment. Vad sägs om fjärrdirigering på pytteliten pall?

Sitt. Inga problem, förutom att en mudi aldrig är stilla tillräckligt länge för att fastna på bild ordentligt.

Stå. Balans, balans...

Ligg. Eller "vik ihop alla benen i en liten hög"...:)

Igår tränade vi på planen för första gången på evigheter (den var faktiskt helt OK, men blåsig).

Jag ville få till en ingång på plan och ett fritt följ med kommendering, och värmde upp utanför planen. Popsy var pigg och glad och träningsvillig, mycket leksak!

Helena kallade in oss på planen. Två meter från grinden vek Popsy från min sida, sprang bort till bilen, och stod och darrade och tittade olyckligt på mig. What?

Inte lönt att försöka få till en snygg ingång och ett tävlingsmoment, jag behöver först och främst mota bort Pavlov från min stackars hund!

Jag har en väldigt levande bild av Pavlov som representant för när hundens känslor och reflexer tar över, antingen så att hunden blir stressad och rädd, eller överlycklig och upphetsad, eller frustrerad och utåtagerande. När Pavlov är alltför påtaglig förlorar hunden sin förmåga att tänka, det är helt enkelt en annan del av hjärnan som tar över. Mitt jobb som tränare är då att mota bort Pavlov till ett lagom avstånd, där han gör nytta istället för skada. (På samma sätt representerar Skinner hundens förmåga att tänka och välja, de operanta beteendena. Skinner vill jag alltid ha nära.)

Högst personlig bild, men det hjälper mig att inte bli irriterad när hunden gör skumma saker, som att Popsy helt plötsligt är livrädd för planen och vägrar ställa upp när hon tio sekunder tidigare tränade jättefint.

Lilla Fröken har en lång historia av trevliga upplevelser inne på planen och brukar kunna bli av med Pavlov ganska snabbt, så jag bar helt enkelt in henne, stängde grinden, och satte igång med några pass enkla spontana grundfärdigheter (får henne alltid engagerad). Efter fem minuter var hon normal igen.

Vi tränade elitrutan, först konskick, sedan rutskick (inte fullt avstånd, måste ta tag i det), sedan kon + ruta, och tillslut ligg i rutan och inkallning ifrån rutan.

Sedan bytte vi och körde app-dir tävlingsmässigt med tre apporter. Hon gick på mitten ett par gånger, jag stoppade henne och dirigerade om, och de sista repsen var superfina. Och hon missade inte konen en enda gång!

Avslutade med näst sista sträckan i inkallningen, stå - inkallning - ligg, med leksaken kastad bakom. Det tar sig!

Och mittemellan blev det fritt följ med språng marsch, sakta marsch, och stegförflyttningar.

Naturligtvis funderar man när Fröken Terrier helt plötsligt beter sig konstigt, och ganska snart kom jag på det: sist vi tränade på planen hade vi skotträning som blev lite för mycket för Popsy. Hon har faktiskt inte varit på planen sedan dess, bara i klubbstugan eller utanför (slarvig matte!). Skönt att hitta en förklaring, även om det egentligen inte gör någon direkt skillnad för träningen.

Just det kan jag tycka är väldigt skönt med att träna klickerträning/beteendevetenskaplig träning, jag behöver inte veta VARFÖR hunden gör som den gör (även om det är intressant ibland). Jag behöver bara veta vad händer innan beteendet, hur ser beteendet ut, vad händer efter beteendet, och hur kan jag ändra omständigheterna så att hunden ändrar beteende. Sedan är resten finlir och genvägar, grunden är densamma. Timing, kriterier, frekvens, förstärkningskvalitet, och tillägg från mig: association (att få Pavlov att jobba mede mig, inte mot mig).

Båda hundarna hängde på till Svalöv i lördags.

popsy började med en platsliggning - i regnet! Hon hade täcke och liggunderlag, men jag var ändå tveksam till om hon skulle tycka att det var kvalificerad hundmisshandel...men hon verkade ganska nöjd. Hon låg tryggt och säkert utan att skaka eller stressa. Jag stod med ryggen mot henne eller bakom henne, Maria och de två mudisarna gick förbi, hon låg platt. Duktig tös!

Sedan var det sitt i grupp, lite svårare. Vi har inte tränat det på evigheter, och mycket riktigt la hon sig en gång. Nu var hon dessutom ordentligt blöt och började opponera sig mot fortsatt regnväder.

Vi fortsatte inomhus med vittringsapportering. Jag upptäckte häromdagen att just den senare biten - apporteringen - hade försvunnit helt och hållet (hon valde och kastade upp i luften), så vi började med några vanliga en-pinnes-apporteringar. Sedan en enkel "hög" med godislukt på pinnen - inga problem. Upprepade ytterligare två gånger, säker på att välja rätt, men apporteringen var kass...Fick rådet att skippa ingången och ta emot framför, MYCKET bättre!

Efter en paus bytte jag pinne till en som bara luktade mig, och la pinnarna i tävlingslinje. En utmärkt rep med fin analys och bra avlämnande, sedan blev hon liiite för intensiv och fick tendens till att smaka på pinnarna. Paus.

ny pinne, pinnarna i cirkel. Hon plockade upp fel, och även om hon bytte till rätt så bröt jag. Hon får helt enkelt inte jobba vidare om hon plockar fel, full koncentration tack! Vid nästa skick velade hon fram och tillbaka mellan rätt pinne och den hon felaktigt plockade - och tog rätt! Jackpot.

Nu hade vi full publik. Ny paus, förra pinnen, Maria tyckte att jag skulle lägga till att stå först med ryggen mot pinnarna, sedan vända mig, sedan skicka (för att efterlikna den detaljen på tävling). Popsy blev lite paff och reste sig, om igen, så satt hon kvar tills jag skickade. Nu hade vi lite otur, när hon närmade sig pinnarna morrade en av hundarna på vägen ilsket mot Mårran som låg längre bort på andra sidan, och Mårran svarade. Popsy behöll fokus men blev märkbart mer tveksam. Rätt pinne och bra avlämning.

Där BORDE jag ha slutat...men vi var ju bara tvugna att testa en tävlingsmässig utläggning av annan person. Nu blev Popsy ännu mer tveksam, men började analysera. Då hände nästa olycka, när hon tittade på rätt pinne så morrade en av de andra hundarna. Rent slumpmässigt, men det var tillräckligt för att den pinnen skulle uppfattas som otrygg. Jag gick fram till henne och gav kommandot igen, nu vågade hon ta rätt pinne och lämna av den. Hurra! STOR belöning.

Paus för Popsy, och jag gick ut till Mårran och tränade skall. det gick över förväntan! Ganska snabbt fick jag fram ca tio skall, och kunde för första gången börja träna tyst! Efter några reps klarade hon tio skall, tyst i tio sekunder, ytterligare tio skall, tyst och belöning. Häftigt! Och så lite som vi har tränat det momentet...men så är hon ju relativt lättskallad, på gott och ont...

Under nästa träningspass var det trixdags: Christina skulle coacha mig att lära Popsy slå en kullerbytta. Omöjligt? Inte alls!

Vi höll till på ett mjukt täcke, och Popsy gjorde det vi brukar träna på täcken: död hund, rulla, sidan, kryp...Vi ville ha en stående startpunkt och Maria hade hotat med att vi inte kom hem om vi inte klarade trixet, så jag fuskade och höll henne mjukt under magen. Sedan testade vi vilken sida hon var mjukast i, lockade nosen längre och längre in mellan frambenen, och helt plötsligt så bara rullade hon runt rakt ner i min famn, hur mjukt som helst. En kullerbytta! Målet uppnått.

Christinas schäfer skulle i sin tur göra sitt fint - ligg - sitt fint (utan sitt emellan), och satte det på under tio minuter.

Nästa måndag är det dags att examinera mina projekt...lite nervös är jag allt...