Åsas hundar

Alla inlägg under april 2009

Av Åsa - 30 april 2009 17:55

Jag och vovvarna har njutit av sommaren i Limhamn, hemma hos mina föräldrar. Popsy gjorde sig snabbt hemmastadd (herdemattan var trevlig att ligga på, vita skinnsoffan lockade men var förbjudet område). Vattenskålen på plats utomhus, fritt tillträde till trädgården. Loppan var nöjd!

Mårran höll sig nära, nära mig...lugn och avslappnad, men lätt vaksam.

Vi käkade frukost och tog sedan en promenad ner i Limhamns centrum. Vi mötte ett antal hundar varav en faktiskt nosade på Mårran, ett ynka skall! Mamma berömde henne för att hon var så trevlig, och hon visste inte ens om de problem vi haft utan jämförde henne med "normala" hundar...Lycka!

Popsy däremot skrämde ett par barn rätt ordentligt med sin "skrämselattack". Ofarlig men plötslig...Tur jag inte har barn!

Vi stannade till vid djuraffären och hittade ett snyggt halsband och koppel till Mårran. Jag har letat efter ett halvstryp i läder utan kedja (hon har så smalt huvud att hon glider ur ett vanligt icke-stryp och helstryp går helbort), och nu fick jag kompletterat med ett 60 cm citykoppel! Perfekt!

Kursen gick mot uteservering, hundarna fäste jag i stolen och sedan låg de i lugn och ro under bordet...ett tag...sedan fick Loppan tråkigt. Vad göra? Hon låg på helspänn, så jag började shejpa "sidan" för att få henne mera avslappnad (rulla över på ena skinkan). Beteende ger känsla, snart låg hon lugnt igen! (Min mamma skvallrade med en bekant och stördes inte av träningspausen.)

På vägen hem råkade vi ut för något som faktiskt lyckades rubba Mårrans cirklar. Runt hörnet kommer ett par med två stora hundar. Så långt inga problem, men på släptåg har de EN KATT! När kattelendet satte sig ner fem meter från oss och vrålstirrade slutade Mårran ta godis. Ägarna började kalla på katten, deras hundar blev lite uppspelta...Fortfarande inga skall, men upphetsningen tilltog. Till slut springer katten över gatan i 190, och nu kunde inte Mårran hålla sig längre utan exploderade i ca trettio sekunders yl - drag - "MÅSTE DIT!". Jag var ärligt talat nöjd med att det bara blev trettio sekunder, vissa saker kan man bara inte kräva att en stackars hund ska klara...

Väl hemma hos mamma igen slocknade båda hundarna...det var VÄLDIGT lugnt i bilen hem oxå...

Mårran trampar ner mammas rabatt

Av Åsa - 29 april 2009 14:54

Antingen är vår morgonrunda väldigt tråkig, eller också är jag väldigt rolig. Hundarna vill inte gå på "egen" runda, utan försöker hitta olika sätt att komma åt de 1/4 frolicbitarna (eller röda bollen) som jag har i min ficka. Gå fot? Helt perfekt för att träna uthållighet och position på lilla Loppan. Läggande/ställande/sättande? Givet. Och nu senast: dubbelfot med Mårran innerst och Popsy precis utanför. De börjar kunna gå lååånga sträckor...mycket praktiskt och bra förberedelse för stadsrundor där jag vill ha absolut koll på båda.

När vi kom hem fick Popsy ett pass fjärr med tonvikt på sättandet (funkade varenda gång idag, tack och lov), och Mårran fick träna lite med våra nyinskaffade godisbehållare inför rallylydnaden. Jag ställde ut fyra stycken och klickade för allt som inte var rörelse mot dem. Min tanke är att själva åsynen av godisbehållare på marken ska ge tankar om hög chans på belöning vid kontakt, och det verkar sakta men säkert lyckas! Annars var hon långsam men uppmärksam, helt OK.


Hästarna har börjat sova utomhus och de ser så mysiga ut när jag kommer på morgonen. Då verkar de precis ha vaknat och strosar bort till frukosten som husse lagt ut innan han åkte till jobb, står och solar ett tag, och börjar sedan med dagens konsumtion av det nya gräset. Deras mål verkar vara att på två hästar hålla nere gräsnivån i hela hagen (3 ha)...de har att göra...Lyckliga är de, och den nya sommarpälsen glänser i solen. Idyll!

Av Åsa - 29 april 2009 08:16

Popsy fick följa med som kurshund på gårdagens tävlingslydnadskurs, för att visa hur jag tränar fotgående och lite grundfärdigheter. Ibland är det så svårt att förklara vad man menar, och så enkelt att visa...Hon trivdes bra i solen i gräset, och låg lugnt och vaktade min väska mot oförskämda border collies...( Akta Chili, hon bits! Fast tänderna är ganska trubbiga...)

Hon reagerade lite på nässlorna i gräset, men var klart på G och visade sin charmiga och duktiga sida. Karoline utsågs till favorit (lövbiff...jag säger bara lövbiff...) och snart var Karoline både klätterträd och lekkamrat i dragkampen om godispåsen som så lägligt drogs ut ur Karolines ficka. Min största utmaning var att försöka få sagda lekkamrat uppmärksam på MIG och inte Popsy...;)

Alltså, bort med Popsy till väskan för att snacka lite teori. Inte tänkte jag på att alla kakorna låg inom räckhåll...NIO STYCKEN MINIBROWNIES! Min fd lilla hund såg ut som en tunna och gick betydligt sämre än för bara två minuter sedan...Inte för att detta på något sätt störde hennes vidare jakt på mat (vadå en hund jobbar inte för godis om den är mätt), hon visade GF som aldrig förr. Jag var så koncentrerad på att visa mitt "system" att jag inte funderade förren jag kom hem över hur snyggt hon klarade att visa upp ingång - stå i front - stå under b.m - stadga i stå - skiften stå sitt - skiften stå ligg - och så tasstarget som inte riktigt var tänkt på min kursbok. Ingenting tog mer än två klick att få fram. Duktig Loppa, kanske våra GF börjar fungera på riktigt?



Av Åsa - 28 april 2009 09:36

Det har mest blivit tränat i minipass under promenaden, idag hade vi ett lite mer organiserat pass.


Popsy börjar ligga säkert igen (varmare väder), och då kan jag bara säga hej och välkommen till våra gamla vanliga problem med fjärren. För ska man ligga så ska man ligga...Jag sliter mitt hår i förtvivlan! (Kanske inte riktigt, tävlingsmoment är inte livsavgörande, men ni förstår tanken.) Idag såg jag iallafall EN av anledningarna: när lilla fröken lägger sig i gosigt högt gräs så liksom sträcker hon fram bakbenen för att få det extra bekvämt. Inte en ultimat ställning att sätta sig upp ifrån! Jag får vara noga med att läggandet ska vara...inte med förflyttning framåt, men med TANKE framåt, så att bakbenen är hopvikta snyggt vid sidorna redo att lyfta upp henne till ett sättande. Ibland känns det som att hundträning och kvantfysik har en del gemensamt...

Vi har återupptäckt en gammal favorit, den röda pipbollen. Jag misstänker att hennes käke har blivit mindre rörlig med åldern, jag kan inte komma ihåg att bollen var så stor i hennes mun innan? Lycklig är hon iallafall, och det är inte HELT säkert att jag får tillbaka den direkt...;) Jag låter mig inte lockas att jaga henne i det läget, utan går bort till Mårran och börjar träna henne istället. Det har varit effektivt vid andra favvoleksaker, men idag la sig Popsy med bollen en bit bort och signalerade "skiter väl jag i!". Vi får se om nyhetens behag blir mindre och hon börjar ge den spontant till mig igen. Samtidigt är det härligt att ha en sådan superbelöning i fickan, jag vill helst att den ska behålla sitt höga värde. Får fundera lite.


Mårran körde rally, fronten börjar sitta riktigt bra nu utan extrasteg, skiftena är raka och säkra, stadgan är utmärkt, och dessutom jobbade hon glatt för Popsys mat. Jag ska fixa lite godisbehållare och börja träna åttan mer intensivt, sedan sitter det mesta! Det ska bli roligt att ha med henne till Canis-träffen i Uddevalla, och ännu roligare att tävla henne i rally! Få se om hon fungerar så som jag tror även i ny miljö.

Av Åsa - 27 april 2009 17:39

Jag lyssnade på "morgonpasset" på P3 i söndags, en av programledarna har en hund (Winston) som hon pratar om ibland. Ämnet för dagen var "hangarounds" (tydligen när man ska gå med i ett gäng är man först hangaround, sedan prospect och till slut blir man medlem), och hon drog en lite humoristisk parallell till att hon är hangaround på brukshundklubben. Uppenbarligen är hon medlem i två stycken, men trivs inget vidare på någon av dem. Hon vill ha en bättre relation med sin hund och tittar då på Cesar Milan för att se hur man gör (eftersom han är värsta hundgurun).


Hennes stora problem är att hon inte VILL vara flockledare. Hon vill vara kompis med sin hund, och mår dåligt och får dåligt samvete när hon hela tiden ska påminna Winston om att han ska hålla sig på mattan. Dessutom får hon då dåligt samvete över att hon är en dålig flockledare...allt blir bara gråt och ångest, och en förvirrad hund.


Vilket får  mig att undra: hur vanligt är detta egentligen? Att kvinnor (jag må ha fel för mig, men jag upplever att det är mest kvinnor) mår dåligt över att inte kunna axla "ledarrollen", över att behöva "dominera" sin hund, över att följa oskrivna lagar om hundhavande som strider mot hur de egentligen vill att relationen ska se ut.


Och detta gör mig i min tur oerhört frustrerad över att den synen på hundhavande fortfarande är så fast rotad att den är självklar för så många! Jag slogs vilt mot min omedelbara vilja att ringa till radion och skrika högt och ljudligt DÄR FINNS ETT BÄTTRE SÄTT!

Men det gjorde jag inte. Det borde jag gjort, eller iallafall skickat ett mail som tipsar om t ex Canis eller Hundtränaren, eller någon lämplig hundblogg att följa ett tag. Jag hoppas att hon bara ville provocera lite, att hon egentligen har hittat en bra träningsmetod, att hon skämtade...men det kan jag inte veta.


Min åsikt står klar, och den blir starkare och starkare ju mer jag jobbar med hundar: det är INTE nödvändigt att straffa/dominera/utöva ledarskap för att få en väluppfostrad och lydig hund. Däremot är det nödvändigt att ha en genomtänkt strategi för hur man strukturerar sin vardag, att tänka över vilka vanor man bygger hos hunden, att vara medveten om vilka beteenden som förstärks och vilka som straffas, och att TRÄNA sina problem. Naturligtvis, ibland händer något oförutsett som man måste hantera där och då - brinner det så släcker man elden - men det VIKTIGA jobbet är att förebygga så att det inte börjar brinna igen.

Dessutom anser jag att i mitt hus gäller mina regler, om jag mina hundar uppför sig som jag önskar så har ingen rätt att säga att de gör fel. Jag tränar dem för MIN vardag, inte andras åsikter.


Vi positiva hundtränare har fortfarande en låååång uppförsbacke att kämpa i...jag tänker dra mitt strå till stacken och skicka ett mail till P3,

"till: Winstons matte".




Av Åsa - 27 april 2009 10:35

Det är vackert att titta ut på morgonen, denna växer utanför vår (nya) altandörr:


Av Åsa - 26 april 2009 10:01

Jag tror att där finns en pakt i mitt hem...Husse och Mårran har gängat ihop sig mot mig och mina "fåniga regler" vid matbordet.

Jag märkte den första tendensen redan när jag lämnat dem ensamma första helgen, Mårran hade bytt plats från sängen (som jag tycker är en lämplig plats) till sittande vid husses sida, räknandes varje tugga från tallrik till mun. Snabbt fixat, hund åter på sängen.

Efter nästa helg var det lite värre, nu hade hon börjat DREGLA! Snabb omträning, hund åter på sängen odreglande.

Nu i veckan upptäcker jag att hon har börjat gömma sig bakom husse, OCH HAN LUTAR SIG FRAM FÖR ATT DÖLJA HENNE! Eeeh, hallå? Överens om uppfostran? Knappast...

Dilemma: Ska jag ge upp eller ska jag börja träna BÅDE husse och hund? Tips om PF för husse? Eller jag kanske kan hitta någon variant med mig som speciell signal för just sängbeteendet? Eller ska jag bara bryta pakten rakt av genom att avslöja att jag vet allt...Får fundera ett tag.



Av Åsa - 25 april 2009 09:48

Får någon månad sedan gjorde jag och hundarna ett makabert fynd nere vid ån: ett dött rådjur. När vi såg det var det ganska nyligen avlidet och saknade huvud. Vi har en räv som rör sig i området, ett antal minkar, och naturligtvis råkor och rovfåglar, så efter några dagar var kadavret ganska strippat. Ok, äckligt, men naturens gång liksom.

Nu har delar av det där rådjuret börjat dyka upp lite överallt...För två veckor sedan apporterade Mårran en klöv (med ben) från åkern. Förra veckan en del av ett bröstben. Idag hittade Ola och hundarna det saknade huvudet, till hälften nergrävt, med rävbajs ovanpå (för att markera att det är hennes?). Mårran tyckte att det var väldigt spännande men lite läskigt, hon cirklade runt huvudet ett antal varv innan hon vågade sig fram, och sprang SNABBT till husse på inkallning. Popsy som var lite efter (som vanligt) sprang direkt fram, varvid Mårran resolut lämnade husses sida, sprang bort till sin lilla kompis, och vallade henne mot husse och tryggheten (eller ville bara markera att huvudet var HENNES).

Alla mina tendenser att vara äckelmagad över döda djur har försvunnit sedan jag flyttade ut på landet...

Presentation

Fråga mig

5 besvarade frågor

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Arkiv


Skapa flashcards